Köttgrottorna: Sanningens morgon (Beat Butchers/MD)
Cosa Nostra: Eldar (Rosa Honung/MD)
+++
HÅLLER MAN BARA ut tillräckligt
länge blir man förr eller senare inne.
Punken hade sina guldår för 15 år
sen och mer, sen fick den verka i skymundan hela
80-talet. Den har funnits hela tiden, haft sin
publik och influerat efterföljare - men inte
märkts mycket för utomstående.
Så, plötsligt, säljer punken som
smör och kallas trend igen.
Som verkliga veteraner framstår
nu Köttgrottorna, med mer än tio år
tillsammans och några till i andra punkband
innan. "Sanningens morgon" är senaste
albumet och det är påfallande välgjort.
Stämsången sitter snyggt och melodierna
är vänliga - ibland hurtiga, ibland
lätt vemodiga. Sällan arga.
Texterna står i centrum, tydligt
artikulerade och alltid med ett tydligt mål.
Här satiriseras över välklädda
män som ogillar skatter och solidariseras
med indianer i Ecuador, här används
ord som "Boforsprodukter" och "Storebror",
här kommenteras såväl flyktingpolitik
som personlig fåfänga.
DET ÄR SOM PÅ det röda
70-talet, fast bättre formulerat, mer humoristiskt.
Punkrörelsen har så att säga sugit
upp resterna av proggen och skapat en symbios.
Lite hår-draget kan man säga att Köttgrottorna
kallas punk, spelar pop och sjunger progg.
Cosa Nostra är en fortsättning
på Asta Kask, ett av 80-talets största
svenska punkband. De representerar en mer typiskt
punkig attityd. Snabbt går det, yxigt är
det, ilskan är betydligt närmare än
finputsen.
Men melodiskt är det inte så
olikt Köttgrottorna, inte textmässigt
heller. Allt är rakare och mindre ordnat,
men samma idéer ligger i grunden. En typiskt
svensk punk, som vuxit ända sen Ebba Grön.
Sympatisk, men inte farligt vass.
NILS HANSSON
1994-06-29
|
info
