Roger
köpte sitt första trumset i Axelssons musikaffär
i Skärholmen då han var tio år. Detta
hände 1977 då punken gjorde sitt första
tidiga intåg i Sverige och revolutionerade musikvärlden.
Släpandes på detta set mellan diverse replokaler
i stockholmsförorten Alby fick Roger en första
inblick i musikerlivets föga glamorösa vardagsslit.
Han förde en ständigt ojämn kamp mot
spelkamrater som, till skillnad från Roger, ville
repa och spela så sällan som möjligt.
Han ville spela jämt och ständigt medan de
övriga bandmedlemmarna ofta hade nåt förhinder
vilket resulterade i att saker och ting ofta rann ut
i sanden vilket i sin tur resulterade i att Roger blev
alltmer frustrerad och otillfredsställd. Under
denna period bytte han huvudinstrument från trummor
till gitarr.
Som
ett brev på posten och skänk från ovan
tog Stefan Söderberg och Benke Carlsson från
punkbandet Oroliga Kalkoner kontakt med Roger och en
ny era tog fart. Nu ställdes helt plötsligt
krav på att repa tre gånger i veckan, att
spela rätt samt att prestera nåt som man
inte trodde var möjligt att prestera. Roger trivdes
som fisk i vatten. En ny värld öppnade sig
där passion, energi och vilja bejakades och sågs
som något positivt och angeläget. Bandet
Inferno bildades hösten 1984.
Inferno spelade väldigt intensivt under en period,
man blev ett populärt liveband som ofta drog mycket
folk.
Ultrahuset i Handen, Pinkruset i Åkersberga, Vita
Huset i Täby och Fullerstahuset i Huddinge var
bara några ställen som Inferno spelade på.
Dessa ställen drevs av folk som brann för
musik, gemenskap, öl och allmänt vettigt samhällsengagemang.
Vid
den här tiden var de flesta band som ville spela
vid nämnda spelställen välkomna. Det
fanns stor acceptans för bristande musikalisk färdighet
och det existerade knappt urval och sållning,
i stort sätt alla som ville fick komma och spela.
Distinktionen mellan etablerade storbolags artister
och “alternativa” band var mycket tydligare
än idag, man ville ofta inte ha nåt med varandra
att göra.
Alternativscenen var stor och fungerade som nåt
slags fristående blomstrande oas omgiven av den
breda kommersiella musikbranschen som man många
gånger såg ner på.
Roger
ville ändå någonting mer och nåt
annat. Han bildade den halvakustiska kvartetten och
sedermera kvintetten Tuk tuk rally. Inspirerade av det
tidiga 1990-talets folk/pop/punkvåg med band som
Traste Lindéns Kvintett, Perssons Pack och The
Waterboys tog Tuk tuk sina första vingliga kliv
ut i musikmyllret. Man spelade i stort sätt överallt
i Stockholmsområdet. Charm, driv och talang drev
det hela framåt. Men slarv och dålig fokusering
begränsade bandet att nå hela vägen
fram.
Man spelade på alla möjliga och omöjliga
ställen och sammanhang. Efterhand förbättrade
dock bandet sin fokus man kan stolt återminnas
ett succéartat framträdande på Visfestivalen
i Västervik 1993, smockfull Stora Dans på
Hultsfred 94 samt massor med radiospelningar på
P3 och en del TV- framträdanden. Nu spreds spelningarna
över hela landet och man fick rykte om sig som
ett bra liveband. Efter två fullängdsalbum,
ett antal ep:s samt ett samlingsalbum splittrades Tuk
tuk rally med en minnesvärd spelning på Tantogården
1996.
Året
innan hade Roger gett sig ut på ett solosidoprojekt.
Med Johan Johansson som producent och trummis, Lasse
Bax och Kjell Allinger på bas respektive Hammondorgel
samt Christian Edgren som producent och tekniker gav
han ut sitt första soloalbum, Veckans Babe. Plattan
skrevs i all hast våren 95 och anses av en del
som en av de bättre rockplattor som gjordes under
den här perioden. Johan Johansson har sedan dess
medverkat ett stort antal gånger vid konserter
och inspelningar och varit snudd på oumbärlig
med allt sitt kunnande och självklara pondus.
Ytterligare en rad duktiga musiker har genom åren
backat upp som kompband. Stipen från Dia Psalma,
Åke Noring från Rolands Gosskör och
Tony Österman från Åka Bil var med
drygt ett år. Ännu fler musiker hoppade in
vid spridda tillfällen, bl.a. Niko Röhlcke
från Weeping Willows. Man gjorde demos och spelade
en hel del live.
En
period av musikalisk stiltje och personlig omdaning
följde. Roger skaffade familj, lämnade stockholmsförorten
Tumba och kom paradoxalt nog avståndsmässigt
hamna närmre stan men topografiskt ändå
mer ut på landet. Han bytte lägenhet mot
ett rött hus med vita knutar i Ågesta, en
sorts lantlig oas bara ett stenkast från Stockholms
innerstad.
Ett tag trodde han att sista tonen klingat ut, att det
var färdigspelat och slutkomponerat. Familjeliv,
hus och tomt konkurrerade om tiden som förut mest
ägnats åt olika former av musikaliska utflykter.
Men så hörde Johan Johansson av sig och bad
Roger gästspela på den av Johan nystartade
klubben Kompledigt på Nalen i Stockholm. Det blev
ett antal spelningar där med artister som David
Shutrick, Ola Magnell och Plura Jonsson från Eldkvarn.
Detta blev något av en nytändning och återkomst
för Roger som artist.
Han
började därefter alltmer spela med gitarristen
och teknikern Janne Ljungwaldh och basisten och f.d.
Tuk tukmedlemmen Calle Lagerholm. Visfestivalen besöktes
återigen och Roger började skissa på
ny platta, tio år efter solodebuten. Ett intensivt
låt- och textskrivande tog fart. Vispopiga Indiansommar
spelades in under en mycket utsträckt period 2005.
Vintern 2006 var det releasekonsert på Tantogården.
Skivan spelades en hel del på radion och mottogs
väl i media. En del spelningar följde, bl.a.
återbesök på Visfestivalens stora scen
i Västervik samt spelning på Terrassen på
Kulturhuset i Stockholm tillsammans med Kjell Höglund.
Ett
holländskt skivbolag - Art Performance Produktion
- fick nys om demos som spelats in mellan åren
1998-2002 och som Roger sålt på en hembränd
skiva kallad Sånger från sidlinjen. Bolaget
ville ge ut dessa spår på skiva som ett
litet opretentiöst sidoprojekt. Man valde att kalla
den Pärlor från sidlinjen för att behålla
den röda tråden och ge idén med det
hembrända skivprojektet en naturlig fortsättning.
Plattan släpptes nästan parallellt med tredje
soloalbumet Brev från Ågesta 2007.
Nu tog ett delvis nytt band form, det band som har kommit
att spela med Roger fram till idag.
Rickard Donatello ersatte Calle Lagerholm på bas,
Peter Hjerpe tog över trummorna och Lotta Nilsson
kom med på kör. Kvar var Kjelle Allinger
på Hammond, Pelle Andersson på piano, gitarr
och mandolin samt Janne Ljungwaldh på gitarr.
Ågestaalbumet släpptes våren 2007 med
ännu en spelning på Tantogården. Vid
den här tiden började spelningarna spridas
ut i landet.
Ända sedan första plattan, Veckans Babe, släpptes
har det funnits en önskan från många
att göra ett nysläpp med nytt omslag. 2009
blev den önskan uppfylld. Två nya låtar,
Sand och Upp, skrevs för att komplettera och utgöra
bonusspår tillsammans med fyra äldre tidigare
outgivna låtar. Plattan fick följaktligen
undertiteln … 13 år och sex bonusspår
senare. De två nyskrivna låtarna spelades
in hos Christian Edgren i Traxtonstudion och producerades
av Christian och Johan Johansson. Därmed var cirkeln
på nåt sätt sluten.
Hösten
2010 gick Roger med band in i studio igen för inspelning
av albumet In i äventyrets vilda labyrint. Den
här gången valde man att utnyttja bandets
livekompetens och spela in grunderna inklusive leadsången
live. Ett inspelningsätt som resulterade i ett
mer direkt och energifyllt slutresultatet. Roger tog
hjälp av sin radarpartner från Tuk tuk rally,
Stefan Söderberg, som tekniker i Huset studio i
Huddinge. Skivan släpps 5 april 2011 med releasespelning
och en planerad vår-sommar-höstturné
därefter.
Fortsättning
följer.
Intervjuer
med Roger Karlsson:
Intervju
med Roger Karlsson 2006 av Stefan Warnqvist
http://hem.passagen.se/detlever/RogerKarllsonIntervju.html
Intervju
publicerad i studenttidningen Emissionennummer 7–8/1998.
|